Tänk att detta är vad så många vuxna i min omgivning sagt till mig under min uppväxt. De har förståss uttryckt detta på flera olika sätt men kontentan är densamma. ”Gnäll inte, var tacksam över att du får vara här”. ”Tror du att det hade varit bättre att vara kvar där?” De tar sig rätten att behandla det adopterade barnet hur de känner för, för oavsett så står barnet i evig tacksamhetsskuld till dem.
Om vi skulle ta och vända på steken och tänka på ett nytt sätt vore det inte uppfriskande, typ såhär: ”Jag är så tacksam över att jag fått privilegiet att ta hand om och älska ett barn som mitt eget”.
Vem ska egentligen vara tacksam och skall någon någonsin lägga en sådan skuld på någon annan? Skall vuxna lägga en sådan tacksamhetsskuld på ett barn?
Vad tycker du egentligen, tänk efter!
Min Resa Till Friheten 