Gör plats åt det fina

Gör plats åt det fina

Aldrig tidigare har jag haft så många människor i mitt liv som hejjar på mig och säger ”Säg till om det finns något jag kan hjälpa till med”. Vad fint det är!

Jag gjorde plats för det fina och det gjorde hela skillnaden för mig.

Det som hände var att jag insåg hur kontrollerad jag var och att det aldrig skulle bli så som jag önskade. Jag skulle aldrig bli en vanlig dotter i en vanlig familj sådär vanligt som alla andra hade det. Visst insåg jag också att ingen har det väl egentligen vanligt, för vad är vanligt. Familjer lever i alla möjliga konstellationer. Men när jag insåg att hur psykiskt kontrollerad jag var, riktigt fast i ett spindelnät som i mitt fall var min familj så fanns det bara en väg och det var ut.

Sedan jag bröt med mina föräldrar har jag inte gått och blivit miljonär alla drömmar slog inte in i en och samma sekund, det var inte enkelt. Många hade frågor och de allra flesta hade frågor men ställde dom inte till mig. Känsligt och rörigt och jobbigt. Men, nu två år senare så har jag fina människor som hjälper mig på vägen att uppnå alla de där drömmarna så att nu kan jag se dom inom räckhåll. De hjälper mig på vägen, de gör inte så att jag snavar eller faller.

När man gör plats för det fina så mår man bra och det ska jag fortsätta göra.

Vad behöver du slänga ut för att göra plats för det fina?

Annonser
Är som terapi för själen

Är som terapi för själen

Jag har riktigt fastnat för stickandet och virkandet, jag har verkligen fokuserat på att det ska bli jämnt och fint. Samtidigt som jag sitter och virkar en ny sjal till mig själv i en utav mina favoritfärger så inser jag hur det blir som terapi för mig.

Drömmarna om framtiden bildas som en film framför ögonen på mig. Jag ser det så klart framför mig hur fint livet blir. Det är ett gyllene skimmer med gröna friska träd som omger mig i en värld utan bekymmer. Jag nästan som svävar i en lätt skön siden klänning genom en drömvärld. Visst inser jag väl att det är just det, en drömvärld. Men, vad allt i min riktiga värld genast kändes mycket bättre.

Tänk om man alltid kunde få sitta såhär och drömma om dagarna, kroppen känns lättare på något vis. Jag önskar att jag var starkare. Mycket starkare. Alla påpekar alltid hur stark jag är men för mig är det ju bara en överlevnadsinstinkt. Jag måste vara stark för det finns ingen annan som är det åt mig. Det är som både en välsignelse och en förbannelse att man skall vara så stark mentalt. Det är när allt det andra inombords inte är lika starkt som det blir lite virrvarr.

Men jag är inte längre ett offer för vad som hänt mig, mina känslor skall inte få styra mina tankar. Trots allt så har ju många människor det tusen gånger värre än vad jag har det. Varje dag. Det är ju både en tröst och en ångest som fyller än när man inser det. Så om jag har varit svag och fallit offer för mina egna känslostormar men kommit starkare ur det. Kan jag använda min vardag här på jorden till att göra någon annans vardag lite lättare. Inte för att det känns bättre för mig, det kan bli väldigt påtagligt faktiskt. Att öppna upp om ens egna berättelse blir lätt att jag fastnar i mina egna känslor igen. Men om jag kan styra dom känslorna och hjälpa någon annan en liten bit på traven, ja då är det väl ändå värt det.

Håll käften å va tacksam!

Håll käften å va tacksam!

Tänk att detta är vad så många vuxna i min omgivning sagt till mig under min uppväxt. De har förståss uttryckt detta på flera olika sätt men kontentan är densamma. ”Gnäll inte, var tacksam över att du får vara här”. ”Tror du att det hade varit bättre att vara kvar där?” De tar sig rätten att behandla det adopterade barnet hur de känner för, för oavsett så står barnet i evig tacksamhetsskuld till dem.

Om vi skulle ta och vända på steken och tänka på ett nytt sätt vore det inte uppfriskande, typ såhär: ”Jag är så tacksam över att jag fått privilegiet att ta hand om och älska ett barn som mitt eget”.

Vem ska egentligen vara tacksam och skall någon någonsin lägga en sådan skuld på någon annan? Skall vuxna lägga en sådan tacksamhetsskuld på ett barn?

Vad tycker du egentligen, tänk efter!

Om förlåtelse

Om förlåtelse

Vid något tillfälle nästan varje dag så tänker jag på hur besviken jag är på mormor och känner mig ledsen över hur hon har behandlat mig. Genom att öppet sitta och förminska mig på mitt födelsedagskalas inför mina farbröder, kusiner, ja mina allra närmsta i min släkt. När jag öppnar presenter så sitter hon och kritiserar mig högt och tydligt så att alla i rummet ska höra. Nu får hon ju inte fler på sin sida utan istället så blir det dålig stämning och det dröjer inte länge förrän hon börjar bråka med min farfar som står mig så nära. Hon anklagar mina släktingar som står mig närmast och som jag fått en djup och viktig relation till för att vara orsaken till varför jag brutit upp med mina adoptivföräldrar.

Självklart finns det inte ett uns sanning i det hon säger, beslutet att bryta upp med mina adoptivföräldrar tog jag helt och hållet på egen hand och gjorde det innan jag vågade berätta för någon annan. Jag var rädd för vad som skulle hända och hur alla skulle reagera. Men beslutet var helt och hållet mitt och inte någon annans. Nåde henne som anklagar mina släktingar för sådana saker och nåde henne som helt trampar över mig och mitt beslut.

När mormor nu bjöd in mig till sitt födelsedagskalas ett par månader senare så var det oundvikligt att inte ta upp hur besviken och ledsen jag fortfarande är på hennes utspel på min födelsedag. Jag svarade på hennes sms och berättade hur jag kände att jag var ledsen och besviken, hur skulle hon ha kännt om jag gjort så mot henne egentligen. Jag vill förlåta henne så att vi kan gå vidare så att jag kan gå tillbaka till att minnas de fina stunderna vi haft. Jag försöker att inte tänka på alla de stunder av övertramp exempelvis när hon tagit upp min dagbok och läst ur den. Vad maktlös jag kände mig i den stunden helt förstelnad och chockad. Vilket övertramp på en tonåring som känner så mycket och funderar och undrar över både ursprung och existens. Då går hon in och helt förnekar mina känslor och gör det dessutom inför de andra i familjen.

Jag vill bara minnas de fina stunderna, de stunderna som jag hoppas verkligen var genuina och som är mina barndomsminnen.

Mormor svarade aldrig på mitt sms och jag undrar hur kan man förlåta någon när den inte vill bli förlåten, när den inte anser sig ha gjort något fel?

Släkten är värst

Släkten är värst

Ibland kan jag verkligen känna att släkten är värst, det skvallras och pratas bakom ryggen på en. Men det är ju just delen som uppfattar signaler som har utvecklats allra starkast hos mig, vilket innebär att jag är fullt medveten om vad de säger om mig.

Snart är det jul den största högtiden på året, vilket för mig inte längre är ett dugg kul. Det var länge sen jag längtade till julen, sammankomsten och allt vad den innebär. Nu när jag förstår hur destruktivt det egentligen var och att det inte alls var mitt eget fel att jag mådde så dåligt efter att alla gått hem.

En samtalsterapeut sa en gång till mig att hennes mentor under hennes utbildning sagt till henne. Känner du dig illa till mods när du sätter dig ner vid ett bord fullt med människor. Ta då reda på vem utav dem som är narcissisten. Åh, vad jag önskar att jag vetat det mycket tidigare!

Nu tycker jag verkligen inte att hela min släkt är värst, utan jag är just nu så arg och besviken på min mormor. Hon ljuger och pratar så illa om mig att hon inte ens längre vet vad hon pratar om. Det finns inget och ingen som stoppar henne. Jag vet inte vad jag skall göra med henne, men troligtvis så finns det ingenting jag kan göra. Minsta lilla man säger eskalerar till att man är otacksam och psykopat. Ja, hon har kallat mig psykopat till andra i min släkt som hon vet att jag har en mycket nära relation till.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Citat

Du är inte min hjälte

Jag hade lust att skrika över hela jorden så att alla som någonsin känt dem skulle höra och jag vill skrika rakt ut till dem att

”Du är inte min hjälte! Ni är inte mina hjältar!”

De trodde ju det och de tror fortfarande det, att de är mina hjältar. Fast egentligen är de mina värsta fiender. Förövare som stulit min barndom och självkänsla, de stal tryggheten som jag skulle få här och löftet om allt det goda behöll de för sig själva. Har allting de gjort varit fel tänker du kanske då, precis som min ”pappa” sa till mig. ”Är allt vi gjort fel?”

Det var inte ens värt att besvaras, det hade gått för långt. Allt hade gått för långt.
Så många övertramp, så många gånger och nu så många gånger för mycket för att jag någonsin skulle kunna stanna kvar i det. Jag kämpade med att hålla mig flytande och så fort jag fick lite luft och kände att jag kunde andas igen så dränkte de mig med sina blickar, kommentarer och gärningar. De hade som en radar som kunde läsa mig helt utan och innan och jag själv förstod aldrig någonting, så många gånger jag fallit dit om och om igen. Trott att nu är de väl ändå glada och nöjda med mig nu när allting går så bra för mig, då dränkte de mig igen.

Aldrig mer ska de få dränka mig med sina manipulativa sätt, aldrig mer skall de få fäste i mitt liv. Nu är det jag som styr denna skutan och jag styr som en stark och självständig kapten. Med stadig hand och blicken fäst i horisonten mot friheten. Jag ser nu att friheten är inom räckhåll och jag vet att de försöker med stormar att besegra mig men de skall aldrig lyckas.